Kristoffersson Motorsport KMS

Väl nere på marken i Mallorcaland möts vi av, förutom den sköna värmen, två stycken Vingguider. Den manliga reseledaren såg ut som en kopia av Kalles kaviar killen och tjejen som kliver fram för att hälsa oss välkomna är en knubbig liten sak som presenterar sig som Erika:

 - Sun Prime Hotel, ni skall med buss nummer 24 längst ner till vänster på parkeringen, säger hon och pekar på lång rad resenärer. En hel hord charterresenärer lommar iväg på led som kossor på väg hem från ängen till kvällsmjölkning. Väl framme vid buss 24 möter vi El Matadore busschaufför Don Pedro himself. Vi förklarar att vi skall bo på Sun Prime Hotell varvid han langar in våra väskor och vi sätter oss längst bak i bussen. Inga av våra tidigare bekanta flygresenärer syns på vår buss vilket kanske var lika bra det, även om det nya sällskapet inte ser så olikt ut.
Efter en oändlig väntan beger vi oss av mot hotellet, ett efter ett hotell betas av tills vi är nästan ensamma kvar på bussen. Don Pedro himself kommer nu ända längst bak i bussen och frågar vart vi skall av och vi visar vår biljett som understryker att vårt Hotell heter Sun Prime Hotell. El Matadore Himself Don Pedro blir nu lika röd i ansiktet som matadorens cap, han skriker, gormar och fräser på spanska. Eftersom Spanska inte fanns på menyn när jag gjorde min värnplikt på Hierneskolan i Koppom förstod jag absolut ingenting av vad han sa, jag förstod däremot att han inte direkt önskade oss välkomna till Mallorca och trevlig semester. Intermezzot slutade med att vi fick hoppa av bussen mitt i ingenmansland och ta en taxi till vårt Hotellet. Först valde jag i alla fall att säga El Matadore ett par väl valda ord på ren värmländska. Där fick han så han teg! När han gick tillbaka till bussen pekade han på huvudet vilket säkert betydde att han fick huvudvärk vilket var rätt åt honom. För ett ögonblick ångrade jag att vi lämnade det glamorösa kändislivet mot en retro tripp tillbaka i tiden.

I vårt nya liv hade en prydligt uniformerad chaufför stått på flygplatsen med en skyllt ”Mr Curlingfather” och fört mig och mammsen till en väntande avkyld limousin. Han hade vänligt frågat om han skulle stanna till vid någon av stadens bättre krogar för en nattvickning. Vi hade antagligen avböjt och sagt att det räcker fint med de ostron och den utmärkta champagnen han dukat upp med i bilen. Han skulle ha kört stilla och ljudlöst genom hamnen och stannat exakt när vi käkat färdigt utanför vårt Hotell.
Nu stod vi mitt i natten förlöjligade av en fet dryg busschaufför som inte hade en aning om vem han hade att göra med. När vi väl kom fram till Hotellet var köket stängt och nu var goda råd värdefulla. Den långa resan inkl det som hänt hade påverkat mammsens humör i den negativa riktningen, problemen i takt med att blodsockret sjunker kan medföra ett beteende som bör undvikas. På nåder fick vi beställa en micro pizza på haket bredvid vilket någorlunda räddade kvällen åt oss.
När mammsen somnat tänker jag i alla fall att jag verkligen älskar mitt nya liv och det här är en nyttig erfarenhet för oss båda. Imorgon är det en ny dag som öppnar nya möjligheter, jag väntar redan på att solen skall gå upp.

Hasta la vista!

// Curlingpappan 

Hallå racingvänner! Allt för många glömmer på sin fantastiska framgångsresa bort sin historia och hur livet var innan man blev rikskändis. För att inte hamna i den fällan beställde jag en charter resa till mig och mammsen. Valet föll på Mallorca, för vad är svenskare än en riktig charter resa till Mallorca

Resan började en förmiddag på Karlstad flygplats där en hel kår semestersuktande resenärer samsades om en allt för liten väntsal. Alla kategorier var representerade, barnfamiljer med redan trötta och gråtande barn, pensionärer med kakishorts och magväska, fjortistjejerna med stora solglasögon och allt för små kläder och de coola killarna som skulle ut på röjresa. På planet fullföljde de olika grupperna sina förutspådda förpliktelser. De skrikande barnen gick upp en tonart vilket fick de förfärade pensionärernas att snabbt justera ner hörapparaterna för att inte drabbas av tinnitus på gamla dagar. De stackars flygvärdinnorna försökte med alla trick att få barnen på gott humör igen. Säkerligen inte för att de direkt gillar tjutande barn, utan snarare för att det absolut säkraste sättet att få föräldrarna på gott humör är att gulla med barnen. Alla vet det, utom föräldrarna som i sin enfald inbillar sig att de är gulliga mot barnen på riktigt. Fjortistjejerna som sitter på raden bakom sina föräldrar försöker vilt fnissande beställa in Bacardi Breezer men blir direkt avslöjade och får arga blickar från raden framför.  De coola grabbarna som redan på flygplatsen grundat med ett par gin o tonic fortsätter på den inslagna vägen med att ta in dubbla Bacardi cola. Tyvärr avslöjar de sig själva ganska raskt. Valet av drinkar, Hawaii skjortan som i ett par år hängt i garderoben, inte för att sparas utan för att den aldrig riktigt passat in, de avklippta jeansshortsen inköpta på Lidl och de sprillans nya Ecco sandalerna fortfarande med den röda extraprislappen inunder som visar mer än de döljer av vita och illa skötta fötter. Nej den outfiten sänder inte de rätta signalerna för coola killar och är inget som Elin Kling någonsin rekommenderat, tvärt om är det ett stensäkert riktmärke på att vi är på en äkta svensk charterresa.

Efter tre och en halv timmes resa där vi fått förbeställd mat (pensionärerna hade såklart packat ner egen förtäring), beordras vi över en skrovlig ljudanläggning att spänna fast oss i stolarna och invänta landning på Mallorca. Först nu ser flygvärdinnorna nöjda ut och nu är det på riktigt. Den danska flygkaptenen sätter ner maskinen med en perfekt landning vilket renderar i en rungande applåd. Flygvärdinnan i stolen mittemot tittar i golvet, säkerligen avundsjuk på sin kollega som suttit väl avskild i cockpit lyckligt ovetande om kabinens vedermödor med skrikande barn, chockade pensionärer, fnissande fjortisar och mammas gossar som nu hamnat i en skara där de kan få vara lite balla.
Nu skall jag och mammsen leta upp markpersonalen som skall hänvisa oss till vårt Hotell. Jag återkommer om några dagar med rapport från Mallorca.

Hasta la vista!

Hej racingvänner, Sorry att jag inte rapporterar mer frekvent men livet som privilegierad racingfarsa upptar all min tid. När nu Junior äntligen får chansen, den chansen jag själv aldrig fick, att visa vad han kan blir det minsann bråda dagar för mig som ligger bakom det mesta.

Den makalösa helgen i Göteborg där Juniors magnifika framfart med Porschen på våt bana fick många att höja på ögonbrynen öppnade nya möjligheter. När jag, eller kanske vi, hanterat media och övriga affärsrelaterade intressenter var redan den segerrika Porschen på väg mot Nürburgring och nya äventyr. Om vi nu hittat en bra hållning på nationell nivå har vi en hel del att fundera över när vi nu skall etablera oss internationellt. Inte minst för mig personligen som manager. Antingen väljer jag den lite sportiga linjen med sportkläder i tyskt snitt, med raka långa skjortor och jackor utan skärning. Ett säkert val men kanske lite opersonligt. En annan intressant linje man ser här på Ringen är den mellaneuropeiska ”teamägarestilen”. För att träffa rätt där måste man bjuda till lite extra. Jag behöver frekvent utnyttja mitt personliga solariefrikort som jag fått av uppmärksamma bloggläsare med utsökt sinne för marknadsförning. Låta håret växa, färga det i en blond nyans som helst skall tendera att övergå i gult för att sedan lägga till en krullpermanent. Hur jag med mitt röda hår skall få till en mörk utväxt blir en fråga för mina frisörer på Virveln att reda ut. Röda byxor, vita skor, en genreröst uppknäppt skjorta under en dubbelknäppt kavaj med blanka knappar behöver inhandlas, gärna ett par uppsättningar för att kunna köra ombyten fast i samma stil, det säkerställer imagen och ökar igenkännandet. Till rekvisitan hör också en trådsmal långbent inhyrd dam, gärna med ett anorektiskt utseende och tom blick. Lårhöga stövlar med sylvassa klackar framkallar samma nigande gång som man får i ett par slalompjäxor och därtill en kort kjol med överdriven slits. En liten chick handväska som halvt döljer en vettskrämd hundliknande varelse utan päls med utstickande ögon. Den hundliknande varelsen bör ha täcke i matchande stil och vara okänslig för cigarettrök.
Jag behöver fundera ett tag innan jag tar steget, kanske kolla med mammsen som är mer jordnära, hur hon bedömer chanserna till succé.

Att Junior kommer att bli en världsstjärna är redan klart, glöm inte bort vart ni läste det först.

// Curlingpappan

Värmländsk motorsport är riktigt på gång. Vad härligt. En tid gick jag och var lite sur gubbe. Vad ska komma efter Mats, Bror och Per muttrade jag . När jag sedan slog upp ögonen igen hade Flashen redan fyllt femtio, Kristoffersson hade hunnit lägga handskarna på hyllan och bli firad stallchef. Jag lyfte blicken och fick se rader av värmländska talanger på väg rakt in i eliten

Vad sägs om Johan Kristoffersson som redan slåss i toppen av Porsche Carrera Cup. Fredrik Åhlin, Calle Ward och Pontus Tidemand, ja, listan kan göras ännu längre. PG Andersson är ju minsann inte heller lastgammal och borde få bättre möjligheter att visa att han hör hemma i världstoppen.

Vi har två av Sveriges absolut största motorarrangemang i länet. Rally Sweden och EM-tävlingarna i Höljes.

Men sedan vet vi av erfarenhet att det inte går att lägga sig i gräset, kisa mot solen och tugga på ett timotejstrå och tycka att nu är vi riktigt bra och vara nöjd med det.

Hur utvecklar vi då det här. Själv tittade jag lite på vad som gör att vissa delar av värmländsk industri låter tala om sig i Sverige och världen. Då kommer vi till det i affärstidningarna så ofta använda ordet kluster, som till exempel The Paper Province som är ett nätverk för värmländsk skogsindustri, det finns ett likadant kluster för verkstads och stålindustrin. På ren svenska handlar det om samarbete.

Varför inte ett Värmländsk motorsportkluster, kanske en värmländsk motorsportakademi som tar ett helhetsgrepp på sporten. Samla entreprenörer och eldsjälar, liera er med värmländsk industri, värm upp ett gäng politiker, ta med folk ur besöksnäringen och fundera på hur vi kan utveckla motorsporten vidare för att befästa Värmland som motorsportens Mecka på kartan. Fixa en riktigt rejäl brainstorming.

Affischnamnen är på gång. I garagen skruvas det för fullt. Det finns ännu fler talanger som väntar på att få sin chans.

Det gäller att våga. Titta till exempel på Tierp där ett gäng entusiaster och finansiärer tillsammans med kommunpolitiker som vågade något, på kort tid byggt upp Sveriges enda riktigt stora dragracingarena. Idioter, tyckte en del. I höst körs en EM-tävling på banan med läktare för över 20.000 personer.

Handsken är kastad.

Sven Årnes

Journalist på TV4Nyheterna Värmland

Gästbloggaren, Sven Årnes i motorsport mundering
Foto: Linda Modin-Klemner